måndag 13 augusti 2012

Svartsjuka.

Jag vet att det i bloggvärlden är i princip förbjudet att prata om negativa saker. Det vill ingen läsa om och tråkiga saker vill ingen erkänna så istället läser man blogg efter blogg efter blogg där allt är perfekt.
O visst är det underbart! Missförstå mig inte. Jag unnar alla en perfekt tillvaro, men ibland så känner man sig ganska ensam i facebookstatusarna och bloggarnas värld. För allt är ju inte alltid så perfekt. Här hemma är det inte alls det för tillfället.
Jag går och lägger mig med huvudvärk och dåligt samvete varenda kväll, vaknar med ny energi och positiva tankar varje morgon för att sen bli berövad dem ganska så snabbt igen.

Anledningen? Linnéa tycker inte alls om sin Lillebror. Eller jo, på något sätt gör hon säkert det men hon gör sannerligen sitt bästa för att dölja det. Det började bra men när Ludde lärde sig krypa och helt plötsligt tog mer plats då kom svartsjukan som ett brev på posten.

Min tillvaro går till stor del ut på att skydda det ena barnet från det andra just nu. O det blir ingen glad av. Inte jag o Mats som måste skälla när vi egentligen bara vill vara glada, inte Linnéa som inte kan hitta sin plats i vår nya familjekonstallation och inte Ludvig som bara vill vara där storasyster är men istället får ta emot sparkar, slag och nyp så fort han bara kommer i hennes närhet.

Det värsta är att jag inte kan se varför det är såhär. Jag o Mats är båda väldigt närvarande föräldrar som lägger all vår tid på familjen och på att skapa en så bra tillvaro som möjligt. Vi är sammansvetsade i vårt föräldraskap och analyserande, diskuterande människor som rannsakar och tänker över allt vi gör. Vi kan trots detta inte se någon lösning på problemet, vi står helt handfallna.

Linnéa får massor av uppmärksamhet. Av oss, av mor och farföräldrar, moster. morbror och mina morföräldrar. Ludde är världens lättaste bebis och är alltid glad och roar sig mycket på egen hand.
Linnéa får ofta egentid med oss föräldrar. Vi går ensamma till lekplatsen, besöker hennes kompisar, hon får följa med till stan, affären, ut med hundarna.
I fredags var hon, jag o våra kompisar i Folkets park. När hon är ensam är hon världens lättaste och underbaraste barn. Snackig, positiv, otrotsig och rolig. Precis den personen hon är egentligen.

Kanske är det ensamtiden som är problemet? Jag vet inte. Men samtidigt vill jag inte ge upp dessa stunder då jag verkligen behöver uppleva positiva stunder med min älskade tös.

Så där har ni en beskrivning av min ganska ickeperfekta tillvaro. Kanske kan den hjälpa någon annan att inte känna sig så ensam, kanske kan den få dem med underbara syskonrelationer att uppskatta det ännu mer.

Råd tas gärna emot. Jag brukar ju faktiskt ha ovanligt kloka och snälla läsare. Jag tackar på förhand.

Så som det var förr.
Älskade ni.

7 kommentarer:

  1. Jag har tyvärr inga bra råd att komma med:( Har ju bara ett barn. Kan iaf berätta att våra goda vänner upplevde samma sak med sina barn. De hade det tufft en period men rätt som det var så gav det med sig. Hoppas det gör det för er med. Kram kram och all styrka till dig. Är säker på att du gör ditt bästa.

    SvaraRadera
  2. Ja tiden går för SNABBT!!!
    jag misstänker att vi kommer vara i säkert samma sits om några månader, än så länge är ju Hugo inget "hot" när han bara ligger där vi lägger honom ;) ska bli spännande att se om Ellen fortsätter vara den där duktiga och snälla systern, eller om hennes humör kommer fram!!

    Åh ja usch, nu är Johannas biljett bokad, två veckor kvar och sen lär det dröja alldeles för många månader till vi ses igen, tack gode gud för Skype!! men kommer bli en chock... från att ha träffas säkert 5 gånger i veckan i snart 8 år till bara skypa, usch och fy!

    SvaraRadera
  3. Hej gumman!! Det var ju inget kul och läsa alls!! Men tycker det e bra av dig att skriva sånt här.Jag kan lova dig att där finns inte en enda familj som har det problem fritt.Dem som skriver att allt är perfekt vågar inte vara ärliga bara..Jag kan tyvärr inte ge råd eftersom jag bara har Nova..Men vet att jag var ganska svartsjuk själv när jag var liten,för jag kände att ingen hade tid med mig mer..Kram

    SvaraRadera
  4. Ärligt, jättebra inlägg! Missförstå mig rätt

    SvaraRadera
  5. Tyckte mig ha skrivit en kommentar, men den försvann i cyberspace =(
    Iallafall, kommer du på nån bra lösning på dilemmat så dela med dig, för om bara ett par månader är nog denna familjen lite i samma situation.

    Kan det vara något större barn som är dumt mot Linnéa och att hon vill typ "ge igen" på lillebror?

    Jobbigt att det är sådär, hoppas någon smart själ kan komma med nåt bra råd. Hör med BVC annars kanske? De kan faktiskt vara till rätt god hjälp ibland.

    Tycker det är bra av dig att skriva av dig även när inte allt är perfekt, för som du säger, det kan kännas rätt ensamt ibland när alla bara skriver om hur perfekt allting är.
    Hade fler vågat vara ärliga så hade pressen och kraven kanske kunnat bli lite färre och man kanske hade kunnat dela det svåra också, inte bara det roliga. Men många är nog rädda att anses som misslyckade om de inte är perfekta.

    Kram, och lycka till.

    SvaraRadera
  6. hej min tös !
    tack för trevlig promenad, hoppas att det gick
    bra med barnen sen vi skilts åt. Det kommer att
    "lägga" sig med ( som jag ser det ) svartsjukan
    Alla har nog lite av den problematiken även om
    en del inte vill kalla det så
    kram Mormor

    SvaraRadera
  7. Åh, vad jobbigt det låter! Jag tycker att det låter som om ni gör allt ni kan, och tyvärr är ända rådet jag kan ge er att vänta ut. Som med mycket annat när det gäller barn är detta säkert en "fas"!

    Tack för att du delar med dig av det som inte är perfekt, det är mycket mer intressant att läsa bloggar som ger en mer nyanserad bild av tillvaron än dessa "perfekta-liv-bloggar" som bara känns fejk!
    KRAM

    SvaraRadera