Ibland hugger det till.

Jag mår ju för det mesta väldigt bra och lever lycklig i nuet men då och då kommer minnen och sorgen över mig. Som idag när jag läste detta blogginlägget om att längta tillbaka till tiden som barn då man var oskadd.

Då kommer den plötsligt över mig, sorgen över att jag aldrig fick vara det. Att min barndom trots all lycka aldrig var så där sorglös som den ska få vara. Att det hela tiden fanns något som gnagde i huvudet på mig, som skapade oro och osäkerhet. Något som alldeles för tidigt gjorde mig medveten om min kropp och fick mig att förknippa den med något äckligt. Något som senare ledde till självsvält, självhat och fortfarande gör att jag har en skev kroppsbild och en ständig kämpar med att trivas i kroppen jag har.

Det är tydligare för mig nu när jag själv har barn. Vilka begränsningar jag har skapat för mig själv, vad mitt själväckel och mina fulhetskänslor hindrar mig från att njuta av saker som egentligen inte är konstiga alls. Det är en tung börda att aldrig vara nöjd med sig själv, att alltid tro att alla tycker att du är så ful som du själv känner dig.

O när jag tänker på det, då blir jag så arg, så arg för att jag ofrivilligt blev så här och för att du aldrig ens tyckte att du behövde be om ursäkt och för att så många valde att ta avstånd från mig istället för dig, så arg för att jag överhuvudtaget har sådana här dagar när jag har så mycket lycka omkring mig.
Men hur jobbar man egentligen bort något som började så tidigt att man inte ens minns början tydligt? Hur får man då bort spåren av det helt o hållet?
Hoppas, hoppas, att det någongång försvinner helt för jag tycker iaf att dagar som dessa blir färre och färre.

Jag, medan jag ännu var sorglös.