men jag tror inte att det är något för mig. För här sitter jag idag, ungefär lika levande som en zombie.
Vi har aldrig haft Linnéa i vår säng innan inatt nämligen, eller jo, typ två nätter när hon precis var född. Men då vaknade jag av att jag läckt så mycket bröstmjölk att Linnéa var helt fuktig o jag fick dåligt samvete för att jag skulle ge mitt barn hennes första förkylning redan under hennes första levnadsvecka.... Så egen säng har gällt här alltså o det har fungerat helt utan problem.
Tills igår då vi ju bytte till stor säng......
Den ville Linnéa inte alls sova i, o när vi väl fått henne att somna efter 1½ timmes nattande så sov hon jätteoroligt. O vid 4 vaknade hon o var jätteledsen, tröstades men blev jätteledsen igen o dök upp i min dörröppning vískandes
- Mamma......
Så hon fick sova hos mig ( Mats sover på soffan) för jag orkade inte mer, har sjukt mycket att plugga ikapp efter att ha varit sjuk o min examinationsuppsats ska vara inne om en vecka o den har jag inte ens börjat på, så jag behöver
SÖMN!
O visst var det mysigt att somna där bredvid min favoritälskling med hennes små händer om mina fingrar, men mysig handhållning gick senare över till ryggsparkar och täckeryckning o då är det inte lika charmigt...
Men detta problemet tar jag inte itu med förrän nästa måndag efter att min uppsats är i lärarens inkorg!
O ja, just det, Mats sover på soffan eftersom jag snarkar
HÖGT så här långt in i graviditeten och jag stör mig dessutom som fan på hans eviga rullningar eftersom jag sover kasst för att jag snarkar. Så för att behålla husfriden så sover vi skilda åt. Men det säger
INGENTING om vår relation i övrigt, det kan jag lova. Jag är hellre kärleksfull på dagen än i sömnen.
Två som alltid sover bra, natt som dag o överallt.