Förlossningsberättelse.

Lillebror var ju beräknad till den 20 dec men vi hoppades och bad(?) att han skulle komma tidigare! Den 12 december tyckte vi kunde vara ett bra datum eftersom Linnéa är född den 12 november och det verkar som att Ludvig ju höll med om det.

Den 12 december vaknar jag som vanligt, fixar iordning Linnéa och lämnar henne på dagis. Jag tycker att det liksom surrar lite längst ner i magen och påminns om hur det kändes precis innan vattnet gick när jag väntade Linnéa, men tiden går och inget händer så jag tror att dagen nog ska bli som planerad.
Mats är hemma o pluggar men tar en paus för att köra mig till barmmorskan kl.12. Dags för extrakontroll och för besked om hur de ska göra om jag skulle gå över tiden. Är du normalviktigt så kan du få gå över hela tre veckor här i Malmö men är du fet så får du bara gå över en och läkaren kan inte bestämma sig för i vilken kategori de ska placera mig, jag är ju normalviktig som ickegravid men fet som gravid.
Alla prover ser bra ut, men jag tycker att det gör ovanligt ont när min bm trycker på magen för att känna om Lillebror är fixerad. Det är han inte. Inget besked från läkaren så min bm lovar att ringa mig under eftermiddagen.
Efter besöket tar jag en sväng i Limhamn för att titta lite i affärer. Tycker att Lillebror börjar trycka neråt väldigt mycket o bestämmer mig för att ringa Mats så att jag ska orka med den långa hundpromenaden som står näst på schemat.
Mats hämtar mig och vi åker ut till Klagshamns ängar för att låta hundarna springa av sig. Under promenaden känner jag mer tryck neråt och börjar lägga märke till att smärtan kommer regelbundet, ungefär med 10 minuters mellanrum. Informerar Mats om att jag misstänker att jag har värkar eller kanske bara förvärkar eftersom de är så milda.
Åker hem och tar plats i soffan, fikar och får hem en glad Linnéa från dagis. Smärtan börjar tillta men den är fortfarande hanterbar och kommer var 10e minut. Bestämmer mig för att det måste vara värkar och skickar ett meddelande till min mamma om att hon kanske får vara förberedd på att åka hit efter jobb. Precis när jag skickat det så blir smärtan värre och jag ringer mamma och säger att hon måste komma men eftersom det lär ta ett stund för henne att komma hit så hämtar Mats min mormor också för säkerhetsskull.
Jag packar färdigt bbväskan, plockar undan lite, lägger fram sängkläder till mamma och värkarna blir tydligare och tydligare. Jag tror dock att det ska ta lång tid än och planerar att duscha och äta om ett tag.

När mamma kommer får hon mig på andra tankar, det är nu 2-3 minuter mellan värkarna och jag börjar få tänka på andningen för att ta mig igenom dem. Mamma övertalar mig att skita i duschen o åka in till BB så jag lyder. Säger hejdå till en förvirrad Linnéa och ger mig av tillsammans med Mats. Jag har inte riktigt förstått att det är nu det gäller, snart är jag tvåbarnsmamma!

Vid 18.15 är vi framme på BB, leds in samma rum som jag födde Linnéa i och gör oss hemmastadda. Jag är öppen 6 cm men vattnet har inte gått än. Jag ber om morfinspruta då jag inte förstår varför barn ska födas under onödig smärta. Får den och blir härligt dåsig. Sover mellan värkarna men är sjukt dryg när de väl kommer. Det känns nämligen som att min urinblåsa ska spricka varje gång, har aldrig känt mig så kissnödig! Så jag tvingar den stackars barnmorskan att tappa mig trots att hon känner att urinblåsan inte är full. Hjälper inte alls.
Under en undersökning går vattnet och värkarna blir än starkare. Efter en stund går min barnmorska ut ut rummet för att höra om hon eller nattpersonalen ska ta själva förlossningen kl. är nu ungefär 21-21.10. Medan hon är ute blir värkarna otroligt starka, jag förstår inte att att jag har krystvärkar och kniper ihop benen allt jag kan samtidigt som jag spjärnar emot mot sänggaveln så hårt att jag skadar min fot. Mats skriker åt mig att sära på benen men jag som varit så snäll hela tiden skriker tillbaka att han minsann ska hålla käften!!!
Det jag inte vet här är att Mats börjar bli riktigt rädd eftersom Ludvigs hjärtljud snabbt sjunker och ingen personal ju är i rummet. Vid 21.20 kommer nattpersonalen in, skriker direkt - ring efter läkare (hjärtljuden är nere på 40 någonting) sen går de fram till mig och säger,
-Du måste föda nu, ditt barn mår inte bra! Samtidigt vänder de mig om på rygg, tar tag i mina ben och ber mig att krysta nu!
Jag hinner aldrig bli orolig utan bara krystar på och känner att huvudet redan är på väg ut, en krystning till och det är ute och sen en tredje och Ludvig är född!! Klockan är 21.33.
Alldeles blålila läggs han på min mage men som tur är skriker han och visar att han trots allt mår bra! Inte heller denna gången gråter när jag får se mitt barn utan jag o Mats skrattar som två lyckliga fånar och ger varandra den där blicken som man ger varandra när man sett sitt barn första gången. Total lycka!
- Vad söt han är, säger Mats. 
-Tycker du?, svarar jag. En lilablå bebis men blekt ansikte och nån form av röda utslag runt ögonen, vet inte om söt är det första jag tänker men kärleken den känner jag iaf.

Mats tar direkt Ludvig till sig och tar hand om honom medan personalen tar hand om mig, har ju tyvärr spruckit en del, men inget som kommer ge men och jag måste sys samtidigt som jag blöder rätt så bra.
När allt lugnat sig får jag äntligen min son igen och sen myser vi tillsammans alla tre, njuter av de egentligen ganska äckliga mackorna och jag får hjälp att ta en dusch.
Vi som hoppats på en plats på familjebb får veta att vi förlorat den till en som fött fyra minuter före mig och vi får alltså ta farväl av varandra kl. 01.30 på natten då jag får ta plats i ett dubbelrum. Har aldrig känt mig så ensam och jag har aldrig sett Mats se så ledsen ut som när han lämnar oss. Två dagar senare är vi iaf återförenade hela familjen och livet som fyra börjar på riktigt!

Ludvig Jonathan 12/12-11 3665gram och 49 cm.

Älskad från första sekund!