Konsekvenserna av att vara konsekvent.

Linnéa har nått en ny fas i livet. Trotsåldern. Rätt så milt än så länge men likaväl ställer det nya krav på mig som förälder. Dags att uppfostra på allvar nämligen. Jag vill absolut inte att Linnéa ska uppfattas som ouppfostrad i framtiden för jag vet att även om alla vet att det är föräldrarnas fel att småbarn beter sig illa så retar sig de flesta på barnen ändå. Jag tycker att det är viktigt att hon lär sig att föra sig bland folk, att man sitter still på bussen mm och inte skriker så fort man inte får som man vill.

Vad är då viktigast enligt mig? Att vara konsekvent. Att hålla fast vid en regel och den utlovade konsekvensen av en handling. Jag får kramp när jag hör föräldrar varna sina barn utan att sen följa upp varningen. Likaså får jag kramp när jag hör föräldrar hota med saker som aldrig kan verkställas. - Om du inte gör som jag säger så får du inte följa med på semestern! - Slutar du inte nu så kommer polisen och hämtar dig! Allvarligt, hur lång tid tror ni det tar innan barnen har förstått att det bara är tomma hot? Barn är absolut inte dumma.
(Linnéa vet redan nu att om man vägrar äta hemma hos farmor o farfar så får man sitta i farmors knä o bli matad. Likaså förstår hon att om man skriker när det är dags att sova där så kommer farmor upp och underhåller en. Hemma äter hon utan problem och somnar på två sekunder.)

Nej, här hemma använder vi oss av konsekvenser som Linnéa förstår och som blir kännbara direkt. Ingen lek på lekplatsen förrän hon plockat upp hundmaten som hon för 404 gången hällt ut på köksgolvet. Inga russin efter maten om man sitter o spottar vid bordet. Hon varnas alltid först genom att vi talar lugnt till henne och ser henne i ögonen när vi pratar.
När hon får utbrott över saker hon inte kan förklara eller bara verkar allmänt frustrerad så förmanas hon inte. Då tröstar o kramar vi och ger henne massor med uppmärksamhet. Sätter oss ner hos henne o frågar vad som är på tok. Då lugnar hon sig snabbt.

Mys och lugn är också en viktig del, dagarna börjar och slutar med mys i soffan. Vi pratar, läser böcker och gosar. Vi vill att hon ska känna att trots att mamma o pappa ibland blir arga så älskar vi henne mest ändå.

Om vi gör helt rätt i det vi gör det vet jag inte men än så länge fungerar det. Linnéa är ett klokt o redigt barn. Hon är trygg i sig själv och med andra och jag tror att hon i framtiden kommer att vara hur bra som helst.

Som förälder är man numera helt slut om kvällarna. Det tar på krafterna att vara konsekvent. Saker kan ta väldigt lång tid att få igenom och det tär på tålamodet och orken. Jag kan förstå de föräldrar som ger med sig för det är verkligen utmattande att uppfostra, men så värt det i längden.

Älskade underbara tös, tänk att man kan vara så envis som du. Släktdrag?